Känslornas berg-ochdalbana eller bipolär?

Ja, man kan pendla snabbt i känslorna. Man kan dessutom vara sjuk ledsen men ändå skratta, fast skratten når inte så himla djupt. Skratten kan också bubbla djupt inne men aldrig nå ut. Jag som då varken känner stora toppar eller dalar försöker nu verkligen känna efter och släppa fram.

Förra veckan var goda vännernas baby döende, hon dog i måndags. Jag är ledsen för babyns skull, för deras skull och för min egen skull. Babyn representerade inte bara deras lycka utan även min egen längtan efter fler barn. Detta tog hårt. Dessutom ger det en käftsmäll till påminnelse att livet är skört, inte en dag har gått utan att jag kramat sonen extra hårt. De drabbade vännerna lever, skrattar ibland, men befinner sig i ett tomt vakum där vi andra gästspelar men inte når ända in. Det är kanske heller inte meningen. Han sade att hennes gravsten finns inom dem. Att besöka en mental gravsten måste vara tio gånger värre än att besöka den fysiska. Våra mentala bilder omges inte av det ludd av ljud och andra sinnesförnimmelser som verkliga objekt gör. Man känner vind, hör bussens ljud, känner sig hungrig osv. Våra mentala bilder fungarar inte så. De kan vara helt tomma, helt svarta, helt kalla. Nyanser finns inte och de mentala bilderna är men helt ensam om att se. Kryp in i min hjärna en stund, välkommen! Jaså, inte...

Från detta synnerligen dystra känsloläge hände det sig ungefär samtidigt att jag fick mina drömmars jobb och hade en bisarr anstormning av män efter mig. Jobbet har jag inte tänkt orda så mycket om. Nu kan du snart komma och lägga dig på min soffa och lätta ditt hjärta. Dr S Fröjd tar emot....

Jag ska heller inte klaga på singellivet, när den fattige är hungrig regnar det oxfilé från himlen...
Alltså, kollegan som skickar flirtiga sms, den nyskilde pappan som vill att jag ska komma och festa, grabben som är minst hälften av hans ålder....eller vad? Fler än dessa har flirtat med mig den senaste tiden och ingen lockar särskilt.

Som grädde på moset av depression och bubblande glädje lägger jag lite mani. Jag tyckte plötsligt att det var läge att renovera hallmöblen, göra ett nytt pass till dansen och baka en kaka.

Dags för medicinering eller ligger jag ändå så lågt i mina känslolägen att jag inte ens kommer upp i vänninans Js normalläge? Är det kanske att sundhetstecken att kunna pendla och känna ett bredare spektra av känslor?

I väntan på korrekt diagnos....

Dekadens på kartan

I veckan har debatten i lärarrummet handlat om sexualupplysningsfilmen "Sex på kartan". Den går att se på URPlay. Jag tycker att det behövs nya fräscha filmer om ämnet och att denna fångade tidens anda kring sex rätt bra. Den var dessutom en motpol till de gamla heteronormativa filmerna. Men, jag håller också med kollegor och vänner om att det är tydligt att man är gammal. Man baxnar över ordval och rodnar lite lätt. När hände detta?
Jag saknar 80-tals sexet med fluffiga scener med vattenfall, långa hångelsekvenser till powerballader. Vad hände med 80sexet? Uppenbarligen är jag riktigt gammal nu när jag även ägnar mig åt nostalgi på hög nivå.
Så när jag då begav mig till Halmstad för att fira vänninan som också fyllde en ångestladdad siffra så lyckades vi med konststycket att återuppleva lite barndom.

 Igår var det alltså fest igen. Den här gången i Halmstad. Vi hade förfest med lite drinkar men eftersom konversationen kom att handla en del om ovanstående upplysningsfilm var vi tvugna att se den. Sedan dansade vi till en hel del låtar från 80 talet på nattklubben Bond. Vi avslutade med en efterfest med rostat bröd, mjölk och snurra flaskan. Hade man också fått till ett hångel vid typ drejskivan (ghost) eller på stranden (blå lagunen) hade lyckan varit fullständig.

Att sluta drömma om detta finns inte på kartan.....

Förnekelse

En av Freuds berömda försvarsmekanismer är förnekelse. Förnekandet utgör ett skydd mot jaget. Igår på festen såg jag förnekelse i dess renaste form. Det visas, sägs, på alla sätt framgår, men ändå tycks inte hissen gå hela vägen upp. Festen kan ses som en ren fallstudie.
I ett av fallen förnekar han att det är slut. Ivrigt kämpande framhärdar han tills långt in på småtimmarna. Hans brott är också förnekat: otrohet.
I ett annat fall vänder och vrider hon på problemet med honom, trots att det för vissa åhörare var uppenbart: han misstänkte henne för otrohet men passade samtidigt på att vara det själv....
Ett par personer var snubblande nära otrohet, åtminstone om man drar en lite skarpare gräns och inte talar om rent fysisk otrohet utan psykisk. Hur mycket kan man egentligen tänka på någon annan innan det blir ett problem?
6 av 10 har varit otrogna tydligen. Jag, mitt överjag och en vis man, kom igår fram till att man spiller sin egen tid, det är en sak, men att man spiller någon annans tid utan att personen vet, det är det jävliga. Förneka det om du kan!
En festdeltagare förnekade sina känslor, en annan lade ut texten om dem.

Det blir efterspel av denna fest, tro mig.
En hel del av festdeltagarn vaknar denna morgon, tja eller framåt lunch med en fantastisk minneslucka som ju gör att de slipper förneka. mycket praktiskt... men vi som varken har minnesluckor eller har tänkt förneka gårdagens drama, är vi huvudvittnen som bordekaffa en ny identitet för att inte bli mördade?

Jag drar täcket överhuvudet och tar ett allvarligt samtal med överjaget.

Åsnan

En vän sade nyligen att en av mina sämsta egenskaper är envishet. Envis som en åsna heter det ju. Jag håller med och vill hävda att andra sidan av mytet heter tålamod, envishet med ett leende liksom...
Att bida sin tid, lura i vassen känns depressivare än det lite klämkäckare "den som väntar på något gott".
Visst är väl tålamod en dygd tänkte jag och kände genast glorian tändas.
Icke! Tydligen är de fyra kardinaldygderna:
Rättrådighet
Tapperhet
Vishet
Måttfullhet

Tillsammans med de senare tillagda tro, hopp och kärlek har vi då alltså sju dygder. Till min stora fasa (eller självinsikt) kunde jag då skriva under på fler av de sju dödssynderna än de sju dygderna.
De sju dödssynderna är:
Högmod
Girighet
Vällust
Avund
Frosseri
Vrede
Lättja

Såhär i helgtider måste jag säga att lättja är det jag ägnat mig mest åt. Till mina vänner deklarerade jag redan innan jul att mitt mål var att ligga på soffan, inte klä på mig och äta sjukt mycket praliner....
Måste säga att jag faktiskt har gjort exakt det.
Lättja symboliseras av en åsna, och som ni ju minns är just åsnan symbolen för envishet.

Nå, men då har vi kanske kommit fram till något vettigt idag. Sent skall syndaren vakna.