Ja, man kan pendla snabbt i känslorna. Man kan dessutom vara sjuk ledsen men ändå skratta, fast skratten når inte så himla djupt. Skratten kan också bubbla djupt inne men aldrig nå ut. Jag som då varken känner stora toppar eller dalar försöker nu verkligen känna efter och släppa fram.
Förra veckan var goda vännernas baby döende, hon dog i måndags. Jag är ledsen för babyns skull, för deras skull och för min egen skull. Babyn representerade inte bara deras lycka utan även min egen längtan efter fler barn. Detta tog hårt. Dessutom ger det en käftsmäll till påminnelse att livet är skört, inte en dag har gått utan att jag kramat sonen extra hårt. De drabbade vännerna lever, skrattar ibland, men befinner sig i ett tomt vakum där vi andra gästspelar men inte når ända in. Det är kanske heller inte meningen. Han sade att hennes gravsten finns inom dem. Att besöka en mental gravsten måste vara tio gånger värre än att besöka den fysiska. Våra mentala bilder omges inte av det ludd av ljud och andra sinnesförnimmelser som verkliga objekt gör. Man känner vind, hör bussens ljud, känner sig hungrig osv. Våra mentala bilder fungarar inte så. De kan vara helt tomma, helt svarta, helt kalla. Nyanser finns inte och de mentala bilderna är men helt ensam om att se. Kryp in i min hjärna en stund, välkommen! Jaså, inte...
Från detta synnerligen dystra känsloläge hände det sig ungefär samtidigt att jag fick mina drömmars jobb och hade en bisarr anstormning av män efter mig. Jobbet har jag inte tänkt orda så mycket om. Nu kan du snart komma och lägga dig på min soffa och lätta ditt hjärta. Dr S Fröjd tar emot....
Jag ska heller inte klaga på singellivet, när den fattige är hungrig regnar det oxfilé från himlen...
Alltså, kollegan som skickar flirtiga sms, den nyskilde pappan som vill att jag ska komma och festa, grabben som är minst hälften av hans ålder....eller vad? Fler än dessa har flirtat med mig den senaste tiden och ingen lockar särskilt.
Som grädde på moset av depression och bubblande glädje lägger jag lite mani. Jag tyckte plötsligt att det var läge att renovera hallmöblen, göra ett nytt pass till dansen och baka en kaka.
Dags för medicinering eller ligger jag ändå så lågt i mina känslolägen att jag inte ens kommer upp i vänninans Js normalläge? Är det kanske att sundhetstecken att kunna pendla och känna ett bredare spektra av känslor?
I väntan på korrekt diagnos....
Sigrid, jag tror det är lugnt. Ingen medicin behövs, inte i nuläget i alla fall...;). Om vi inte hade haft våra dalar hade vi ju inte uppskattat våra toppar. Var glad över att du har möjligheten att känna...:)
SvaraRadera