Förnekelse

En av Freuds berömda försvarsmekanismer är förnekelse. Förnekandet utgör ett skydd mot jaget. Igår på festen såg jag förnekelse i dess renaste form. Det visas, sägs, på alla sätt framgår, men ändå tycks inte hissen gå hela vägen upp. Festen kan ses som en ren fallstudie.
I ett av fallen förnekar han att det är slut. Ivrigt kämpande framhärdar han tills långt in på småtimmarna. Hans brott är också förnekat: otrohet.
I ett annat fall vänder och vrider hon på problemet med honom, trots att det för vissa åhörare var uppenbart: han misstänkte henne för otrohet men passade samtidigt på att vara det själv....
Ett par personer var snubblande nära otrohet, åtminstone om man drar en lite skarpare gräns och inte talar om rent fysisk otrohet utan psykisk. Hur mycket kan man egentligen tänka på någon annan innan det blir ett problem?
6 av 10 har varit otrogna tydligen. Jag, mitt överjag och en vis man, kom igår fram till att man spiller sin egen tid, det är en sak, men att man spiller någon annans tid utan att personen vet, det är det jävliga. Förneka det om du kan!
En festdeltagare förnekade sina känslor, en annan lade ut texten om dem.

Det blir efterspel av denna fest, tro mig.
En hel del av festdeltagarn vaknar denna morgon, tja eller framåt lunch med en fantastisk minneslucka som ju gör att de slipper förneka. mycket praktiskt... men vi som varken har minnesluckor eller har tänkt förneka gårdagens drama, är vi huvudvittnen som bordekaffa en ny identitet för att inte bli mördade?

Jag drar täcket överhuvudet och tar ett allvarligt samtal med överjaget.